yrlabus.se

Till minne av Yrla

Namn: Nerings Ärla ”Yrla”
Född: 1 mars 2001 hos kennel Nering i Skåne och lämnade oss den 14 maj 2013.
Föräldrar: Quartz dei Templari och Nerings Ossi
Storlek: 62 cm och ca 33 kg
Hälsa: HD = A och AD = ua
Genomförda prov: MH & korning med 1:a på skotten
Hemmaklubb: SBK Malmö
Smeknamn: Yrlabus, Yrliz
Foder: Färskfoder
Gillar: Att bada, simma & apportera i vatten, äta märgben och att äta allt
annat också för den delen, att spåra.
Ogillar: Stökiga okända hundar och efterhängsna valpar.
Bästis: Enligt Yrla är det katten Tristan. Vad Tristan tycker vet jag inte.
Motto: Allt ätbart är mitt!

Yrla fick somna in den 14 maj 2013. Hon blev 12 år, 2 månader och 14 dagar gammal. Jag är tacksam för varenda en av dom dagarna. Det här är hennes historia. Alltid älskad och alltid saknad.

Hunden jag hade innan Yrla var en schäfer som hette Hampus och han var från början foderhund från Hundskolan i Sollefteå. Hampus fick somna in i början av 2001 pga sjukdom och tanken då var att skaffa valp igen framåt hösten.

Men så råkade jag ringa kennel Nering den 1 mars 2001 och samma natt hade det fötts en kull valpar efter Quartz dei Templari och Nerings Ossi. Två veckor efter hälsade jag på och tingade Yrla.

I slutet av april kom hon hem. Till skillnad från Spexa har ju Yrla så gott som inget syndaregister. Hon var faktiskt en rätt så exemplarisk valp. Lätt att ensamhetsträna och dom saker hon fördärvade var extremt få.
Sommaren 2001 gick vi kursen Kontakt & kommunikation ute hos Maud Grönberger på Herdeskolan i Häckeberga. Ett lite annorlunda alternativ till valpkurs där vi fick lära oss mycket om att kommunicera med hunden via kroppsspråk, vi fick en introduktion i klicker och valparna fick även göra ett vallningstest på får i fålla. Väldigt intressant och jag har kvar detta Yrlas första möte med får på film :)

Det där första året skadade Yrla sig när hon som valp lekte med sin kullsyster. Det visade sig ett par månader efter att Yrla skadat en tillväxtzon i höger framben. Hennes tass började bli sned och hon opererades i november 2011 på veterinärkliniken Prima Liv i Löddeköpinge. Tassen förblev lite sned men hon hade inga problem att röra sig och fick heller aldrig några pålagringar på grund av det. Yrla fick gå på hundsim för att bygga muskler igen och det var himmelriket tyckte hon, hon lärde sig även att älska att bli fönad då :)

Yrla tränades alltså tidigt med klicker och hon blev snabbt mycket klickerklok, bjöd på mycket beteenden och lärde sig mycket fort. Jag i min tur lärde mig mycket med och av Yrla. Vi tävlade ett fåtal gånger och Yrla blev i alla fall godkänd i appellklass spår. ;) Att köra ett helt lydnadsprogram utan belöning tyckte inte Yrla var nån bra idé. Hade jag då haft den kunskap jag idag har om belöningssystem tror jag det blivit lite annorlunda.
Att däremot spåra var väldigt självbelönande i sig och där var hon outtröttlig. Som spårhund var hon allt man kunde önska och hon lärde mig väldigt mycket om spår och hundars kapacitet. Hon fick nog spårat på dom flesta underlag och med dom flesta störningar man kan tänka sig utan att komma av sig.

Annars var att bada och simma det bästa Yrla visste. Det och att apportera i vatten. Nånstans måste det ha klämt in sig lite retriever och kanske lite säl i hennes gener. Promenerade man i skogen kunde man långt innan man ens visst att det finns vattendrag i närheten se på Yrla att så var fallet. :)

Yrla var en glad och sprallig hund, hon älskade tennisbollar, var en mästerlig sorkjägare och drillades också tidigt i att vara en bra hundmodell. Däremot var hon inte så mycket för kel och närhet och kunde mycket missnöjt klampa iväg om man nu skulle råka lägga sig för nära henne eller hemska tanke, nudda vid henne när hon vill ligga själv.
Kände hon själv för det var det ok, likaså om man satt och åt….

Spexas intåg 2006 var väl sådär kul tyckte Yrla, i alla fall i början. Yrla gillade inte valpar och hade även en hel del resursförsvar och detta i kombination med att hon sällan varnade när hon blev arg var inte alltid så trevligt. Trots att jag var på min vakt fick sig Spexa ett par törnar som valp. Efter exakt 3 veckor tinade deras relation upp i alla fall. Vi var på Bulltofta rekreationsområde här i Malmö. Hundarna var lösa, Yrla låg i gräset och Spexa går fram och slår sin framtass i skallen på henne.
Då gör Yrla en lekinvit och efter det var det sällan några problem med dom två. Dom hade mycket roligt ihop och även om Yrla blev gammal och så småningom lite stel och långsam hade Spexa full respekt för henne. Yrla var en sån hund.

Trots att vi inte tävlade så mycket var Yrla aktiv med både spår och uppletande in i det sista. Hon gick sitt sista spår i Vombskogen veckan innan hon fick somna in. Yrla fick ju schäfervingligheten strax innan hon fyllde 11 år och var ju lite knagglig i bakdelen men hängde ändå med på det mesta. Beslutet att låta henne somna in tog jag den dagen hennes bakben vek sig för första gången. Det var inget jag ville hon skulle gå igenom igen så tre dagar senare fick hon somna in. Det var lugnt och fint, hon somnade i mitt knä smuttandes på en mjukosttub med några av sina favoritmänniskor hos sig.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: